PEEPING TOM var en av de första storfilmerna som behandlade temat Snuff.
Då året var 1960 var publiken och framförallt kritikerna
inte riktigt redo och Powell, som förutspåtts en lysande karriär,
blev totalsågad. Att få medel att göra film blev för
honom oerhört svårt att uppbringa i fortsättningen.
Mark filmar med sin lilla kamera sina offer i jakt och dödsögonblicket.
De subjektivt filmade sekvenserna, med offren i fokus, är helt fantastiska
och rysliga. Men det är Marks besatthet av den ultimata skräcken
och bilden som ger filmen dess styrka. Längre än så här
kan man nog inte ta voyeurism.
Marks ivriga framkallande och tittande på sina kortfilmer ger bilden
av en liten pojke med sin nya leksak. Med denna leksak kan han utforska
de områden han är fascinerad av, men som i alla lekar finns det
risk för besvikelse. Man lockas att känna med Mark, i och med
hans bakgrundshistoria, och det kanske är detta som gjorde filmen riktigt
vämjelig för kritikerkåren. Självklart finns det något
skäl till varför människor mördar, då det är
en besatthet hos en timid individ som Mark känner man inte mycket annat
än empati för honom. Även om vad han gör mot kvinnorna
är avskyvärt handlar filmen alltså mer om Marks inre värld
och kanske ännu mer om vårt behov av, eller törst efter
att se; att titta.
Michael Powell sade själv 1978: "Peeping Tom is a very tender film,
a very nice one. Almost a romantic film. I was immediately fascinated by
the idea: I felt very close to the hero, who is an 'absolute' director,
someone who approaches life like a director, who is conscious and suffers
from it. He is a technician of emotion. And I am someone who is thrilled
by technique, always mentally editing the scene in front of me in the street,
so I was able to share this anguish." (Powell, Pressburger and Others).
Eftersom filmen hatades då den kom finns det en massa (ot)roliga recensioner
från PEEPING TOM där man ser att man inte kan behandla vilka
teman hur som helst, även om man har ett högt anseende. Jag finner
det helt absurt att man skulle sluta vara begåvad bara för att
man t.ex. väljer att skildra galningar som häller lim i håret
på folk (se nedan).
Nåja, till de gamla recensionerna: "The only really satisfactory way
to dispose of Peeping Tom would be to shovel it up and flush it swiftly
down the nearest sewer. Even then, the stench would remain..." (Tribune,
1960).
"It is made by a director of skill and sensibility (...) Then one remembers
that even in his best period Michael Powell would suddenly devote his gift
to a story about a maniac who poured glue over girls' hair. He has got
beyond glue here. He has got to the trick knife lovingly embedded in the
throat, to the voyeur with sound effects, to a nauseating emphasis on the
preliminaries and the practice of sadism - and I mean sadism..." (The Sunday
Times, 1960).
1989 lovordade Martin Scorsese PEEPING TOM och filmen har på
senare år inte endast varit kult (eller populär i skräckfilmskretsar)
utan erkänns nu av de flesta av alla våra kära kritiker.
Gjord samma år som PSYCHO förlägger dessa båda filmer
skräcken närmare vår vardag och in i människans psyke.
"Ondskan" finns närmare än vad vi vill erkänna. PEEPING
TOM är ett mästerverk och absolut lika aktuell idag, om inte mer,
med alla våra dokumentärsåpor och nyhetsbilder som tar
det mest otäcka och perverterade samhället kan uppbringa in i
vårt vardagsrum. Vad vill vi se? Men en kanske ännu mer relevant
fråga; varför vill vi se egentligen.
|
|
